Jag mår nästan alltid bra nu för tiden faktiskt när jag var yngre mådde jag ofta dåligt både psykiskt och fysiskt.det gick väldigt mycket upp och ner med mig ibland var jag världens lyckligaste och i andra sekunden sjukt deppig och tappade livsgnistan helt.

 

Jag har alltid varit annorlunda än mina syskon men även annorlunda än mina vänner. Har alltid haft egen och ibland väldigt konstig klädstil men jag har alltid haft min egen stil och nästan alltid gått min egen väg. 

 

Har gått igenom en hel del mobbning på olika nivåer och blir även idag utsatt för att folk härmar min gångstil som hände senast i onsdags. Ett gäng killar som står på stationen så går vi förbi och den ena ska spela ball och börjar släpa benet efter sig och de andra skrattade. Och det gör exakt lika ont i själen och i hjärtat idag som det gjorde när jag var 7 år och gick i ettan. 

Jag vet att jag går annorlunda  jag vet att jag har en cp skada som gör att jag inte kan lyfta mitt vänstra ben ordentligt och att jag knäar när jag går. Det vet jag om och det har jag vetat i större delen av mitt liv. Jag  behöver inte bli påmind om det av nån äcklig liten blatteunge i sjuttonårs ålder som vill ha uppmärksamhet och leka ball inför  polarna  för det är inte ballt alls det är bara iqbefriat och lågbegåvat. 

Fast egentligen är det ju mer synd om honom än mig. För behöver man göra så mot folk så e det ju nått som inte stämmer i huvudet. Och jag har inget fel i huvudet men mitt ben är lite svagare än det andra. Har du problem med det?

 

I alla fall. Tillbaka till mitt liv igen. Har som sagt haft det rätt tuft ibland när det gäller tex killar o så . Att hitta någon som inte bära vill vara kompis eller bara vill ligga. 

Men så efter mycket problem och efter otroligt jobbig abort jag gjorde 2014 som aldrig slutade  blöda och jag tror att en del av mig dog då den 20/8 2014.  På min brors födelsedag.

Aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och vill aldrig behöva uppleva det igen.

 

Men så började jag jobba på myrorna 2015. Då förändrades mitt liv. 

En dag då jag skulle på intervjun typ. Man satt  i grupp och skulle skriva papper o sånt så ser jag plötsligt  det vackraste mina ögon någonsin skådat. Blev helt knäsvag.

När vi sen ska gå runt och kolla in stället så ser jag att han går nästan som mig. Kan det finnas en sån snygg människa med samma problem som mig ? Tänkte jag. 

 

Sen efter några månader så började vi plötsligt prata , det visade sig att jag kände hans syster och att vi hade typ några gemensamma vänner.

Vi började prata  mer och mer varje dag och åt lunch tillsammans tog rast tillsams och så. Sen börjar vi även åka samma buss hem. Jag åkte värsta omväg varje dag för att få umgås med honom.

Efter ett tag började vi umgås även på fritiden och han erbjöd sig att hjälpa mig packa inför flytten. 

Jag och mamma flyttade och han hjälpte till och han kom till mig varje dag typ för jag hade då semester.  Sen var det inflyttningsfest på fredagen och då sov han över och sedan dess åkte han inte hem typ. Jo ibland på onsdagar typ.

Men vi har alltså varit tillsammans varje dag i stort sätt. Sedan den dagen. 

Och vi firar 3 år nu i sommar och nu har vi även en liten son oxå och vi vill ha fler snart 💜💜💜💜💜 nu e de bara en lägenhet som fattas oss.

Det var typ en del av min livshistoria och hur jag hittade min prins 💜

Nu mår  jag upp och ner beroende på lillfisen som vaknar på natten ibland så man får inte alltid så mycket sömn och det påverkar humöret en hel del. 

Men förutom det så mår jag bra 💜 tack o Hej.