Hej. Humöret e nu bättre efter två mysiga dagar me fantastiska mamma så nu har fått ladda batterierna lite mer :) 

Nu bor vi på semestervägen för tillfället för att de e jobbigt o bo hos pappa för save mest. Me alla pikar o suckar o irritationer. Så han ville hem till sig o de förstår jag även om jag o min själ trivs bäst hos mamma. Men jag förstår honom oxå att han vill vara på sin hemmaplan o ladda upp sig efter allt.

 

Vi har bott hos pappa sen maj o de börjar nu braka i fogarna rätt rejält så vi åkte hit ist. 

Men problemet nu är att han typ tror att vi e o hälsar på o snart kommer tillbaka till honom. Men som läget e nu så känns de inte hållbart o bo där längre. 

Jag känner att jag e på väg o utveckla nån typ av panik ångest. Sover otroligt oroligt varje natt o planerar brev i huvudet hur jag ska formulera mig för att få honom o förstå hur läget är. Och hur  ohållbart de är med hans alkoholkonsumtion. Att man själv känner att måste ha i sig flera glas för att orka o inte gå runt o sura o må dåligt. De e inte rätt för oss o definitivt inte för vår älskade Elias. Ett barn ska inte behöva växa upp i ett hem med missbruk. Även om han inte gjort något mot honom så mår vi inte bra. Mår vi inte bra så mår heller inte lillen bra.

Det känns så otroligt jobbigt för mig. Vi vill ju bo där. De e det optimalaste boendet men de krockar ju med att bo me honom som dricker sjukt mkt.

Han lovade att inte göra de men endå blir de mer o mer hela tiden o de fungerar inte.

Vi hade planerat o måla om o möblera om  men nu känns de lönlöst.

Usch blir ledsen när jag tänker på honom. Men jag vill inte ha de så.